Under sista året på gymnasiet blev jag sjuk, som många av er vet, och rasade i vikt. Jag var 4 kg från min "målvikt" (som inte var någon målvikt egentligen då) innan jag blev frisk, trillade tillbaka på gamla banor och gick upp allting igen. Det var 18 kg jag gick ner, och jag gick upp ännu mer. För ett tag sedan fick jag nog, och bestämde mig för att tänka om. För även om jag inte har något problem riktigt mer hur jag ser ut nu, så vet jag att jag skulle vara så mycket nöjdare om jag låg på normalvikt, och inte övervikt.

Jag skaffade mig ett gymkort, jag la om kosten och började tänka på vad jag stoppar i mig helt enkelt. Och det har fungerat. Nu har jag varit väldigt mycket sjuk, så motionen har inte fungerat riktigt som den ska ännu, men det är på gång. 

Jag bestämde mig egentligen redan från början för att inte skämmas över min vikt. Jag väger mig inför ögonen på 3 andra personer varje måndag, och jag skäms inte. Så därför tänker jag heller inte skämmas över att jag startade den här resan nu för några veckor sedan på 107,8 kg. Siffror som jag verkligen inte ville få in i huvudet att de faktiskt stod där, så mycket har jag aldrig vägt innan. Gårdagens invägning visade 99,0 kg. En viktminskning på 8,8 kg totalt, varav 2,6 kg var den här veckan. Det första målet var att komma under tresiffrigt, och där är jag ju nu, det kändes allra viktigast för min hälsas skull. Den totala målvikten är 19 kg bort, siffror som inte alls känns omöjliga längre. Jag kan om jag vill, och det har jag ju bevisat. 

Jag skriver inte det här för att verka duktig, utan för att sätta press på mig själv. Att veta att andra vet, gör att jag kommer att få det så mycket svårare att slarva.