Min vän Olle! Alla borde ha en Olle. Jag och Olle lärde känna varandra i ettan på gymnasiet när vi läste drama tillsammans, och skulle spela mot varandra i en uppsättning av "Mormor gråter" av Jonas Gardell (med lite twistar här och var), som pappa och mamma i berättelsen. Det hela slutade med att jag dödade Olle. Inte visste jag då, att jag 3 år senare faktiskt skulle ha en god vän som alltid har ett skämt i bakfickan att muntra upp en med? Även om det numera är från skilda håll. Jag i Hallstahammar och han i Örebro. Men vi är ett bra team ändå!

Olle och jag på Gubbskive-efterfest på China Station, Maj 2011.

Vi kör en till idag, så att jag blir klar med den här bild-listan någon gång. Har ju bara hållt på sedan augusti..

Bilden är tagen i maj år 2006 i Fleury Les Aubrais, Frankrike. Mig hittar ni som tredje från höger, svettig som få. Jag och en del av mitt basketlag fick chansen att åka till Frankrike i ett par dagar för att spela en basketturnering. Vi åkte tillsammans med Västerhaninge Friidrott och Dalarö fotboll som också skulle tävla i sina grenar/sporter mot Italien, Bosnien och Frankrike. En upplevelse jag aldrig kommer att glömma! Inte nog med att det var första gången jag var utomlands, jag fick också spela basket, vi vann turneringen och jag träffade så mycket nytt folk.

Nu är det inte just den här resan jag saknar, utan hela mitt basketliv.

Mina vänner brukar alltid säga att jag är den starkaste personen de känner, har fått höra det i många år. Igår läste jag igenom mina handskrivna dagböcker, som jag skrivit i sedan jag var 7 år. Det är 11 år av mitt liv, nedskrivet. För att inte tala om mina dagböcker på internet, så som bilddagboken som jag använde mig mycket av 2007-2009. Och när jag läste igenom allt det jag har skrivit, så såg jag ingen stark person. Jag såg en livskamp, och ingenting mer. Är man verkligen stark när man bara gör det man måste för att överleva?

Min mamma, min fina mamma. Hon är bäst.

Jag har ju redan lagt upp bilder på de flesta i min närmaste familj, så tänkte att lite variation är bra. Här kommer istället en bild på de som står mig väldigt väldigt nära - min 2:a familj, Rose, Janne, Ronja och Nina.

Det var många år sedan nu som jag första gången satte min fot på Vallahills hemma hos familjen Hultberg. Det finns inget hem som inte är mitt eget (eller mammas) som jag någonsin känt mig så hemma i som i deras hem. De har stöttat mig genom mycket, och vi har också gjort mycket roligt tillsammans. Härliga dagar på stranden, fester, Kolmården, kryssning, tivoli i Helsingfors och allt möjligt! Jag älskar min extrafamilj, och det var riktigt tungt att flytta ifrån dem också, men jag försöker hälsa på dem varje gång jag är i Stockholm! 

Här har ni en lite tokig bild på vår lilla Leiya. Hon är 15 ½ vecka gammal, fortfarande en kattunge alltså, men inte så jätteliten längre. Rasen är okänd, mamman är förmodligen en Norsk skogskattblandning och de misstänker att pappan kan ha varit en Maine Coon. Så hon är långhårig och fin och kommer förmodligen bli en stor katt!

Det här är en ovanlig bild för att jag inte brukar ta sådana här bilder, och för att jag normalt inte brukar fotografera någonting som har med vinter och jul att göra, då jag inte är något stort fan direkt.